(Detta inlägg är skrivit i efterhand och är en sammanfattning av en längre tid)

Hösten 2015 blev både jobbig och oväntad, när min sambo som en blixt från klar himmel träffade någon annan. Man lär känna varandra ganska bra under 7 års förhållande och en kväll frågade jag, har du träffat någon annan.

Jag hade en känsla av att allting inte stod rätt till, men jag kunde inte sätta fingret på det. Jag vet inte riktigt vad jag tänkte innan jag ställde frågan, men svaret hade jag aldrig väntat mig. Vi pratade och resonerade, i en ganska bra ton.

Hon hade träffat någon på sitt jobb, men hon hade inte direkt varit otrogen. Samtidigt som det var skrämmande, hemsk och jobbigt, fanns det ändå någon form av hopp. Det var en fling, en spännande sommarflört, som utmanade vardagslivet. Vem vet, kanske hade till och med jag själv kunnat hamna i samma situation? Visst var vi starkare tillsammans än att detta skulle komma i vägen för oss?

Vi bestämde att vi skulle prata mer om det dagen efter. Vi hade redan planerat att äta ute och gå på teater, så vi gjorde enligt planen. Direkt vi sågs efter jobb, kunde jag inte undgå att känna mig lite lugnare när jag konstaterade att ringen satt där på fingret, precis som den ”borde”.

Det var en lite konstig, men väldigt mysig kväll. Det var nästan som att gårdagens samtal aldrig hade ägt rum och de få gånger jag tänkte på det, kände jag att vi fixar detta! Vi fixar allting! Det är vi mot världen!

Några timmar senare, på natten, förändrades allting. Ett kort ”Jag tror jag måste ta reda vad jag känner för honom” skakade om min värld. Vad betyder tror? Vadå tror, man vet väl? En mening och så var 7 års förhållande slut, nästan lika abrupt som det började.

Jag grät som ett barn, mitt i natten, körde några hundra meter hemifrån och parkerade vid en öde väg. Ringde min mamma, grät, satt och stirrade ut i mörkret. Körde hem till en kollega, pratade, grät och var allmänt förkrossad.

Dagen efter tog hon sina viktigaste grejor och åkte hem till honom. Hon hade lite tur och fick tag på en halvsunkig lägenhet med inflyttning bara någon vecka senare, och vi packade ihop och flyttade hennes grejor.

Jag är oerhört glad att vi inte en enda gång under separationen har skrikit på varandra, eller sagt saker som sårar och som aldrig går att ta tillbaks. Men jag skulle ljuga om jag säger att det inte funnits dagar jag känt hat och bitterhet.

Vi har under hela tiden på något plan varit, och är, vänner, och jag vet (tror jag i var fall!) att jag alltid kan ringa henne om det skulle vara något. Men det är inte en nära vän längre, utan mer en bekant. Det har idag gått ganska lång tid och det jag mest kan sakna är livet som jag trodde att vi skulle ha. Det kanske låter konstigt, men så är det. Det betyder inte att jag inte är nöjd med det livet som jag har idag.