Det försvinner i den allmänna konkursen

Att skriva ett inlägg som detta, det är inte så roligt. Men det har för att vara ärlig gått ganska lång tid sedan det hände – detta är alltså ett bakåtdaterat inlägg!

Detta var dagen då vi åkte till Tingsrätten och lämnade in vår konkursansökan. Med perspektiv på det hela ser man många saker som man hade kunnat göra annorlunda, men samtidigt hur mycket små saker i vardagen som nästan kan upplevas slumpartade verkligen påverkar och kan göra stora avtryck.

Det är tungt, oerhört tungt att försätta sitt bolag i konkurs. Vi var 3 av 4 ursprungliga grundare som tog beslutet tillsammans. I efterhand kan jag säga att detta var den bästa utbildning jag har gjort, men samtidigt den dyraste. Det kändes som ett stort misslyckande, vi var 11 anställda som den här eftermiddagen inte visste hur vår framtid såg ut.

Dagen därpå fick alla ledigt och ytterligare en dag senare hade vi stormöte med konkursförvaltaren. Alla blev uppsagda och vi fick besked om fortsatt drift under en månad – sen var det slut, definitivt slut. Jag är oerhört ödmjuk inför den fantastiska insats som alla medarbetare gjorde under den sista månaden, när vi levererade samtliga påbörjade kundprojekt.

Sista dagen med städning och röjning i lokalen, en av de sista saker vi gjorde innan vi lämnade nycklarna till hyresvärden var att dra ner fönsterfilmen.

En reflektion är allt stöd som vi fick efter konkursen. Jag är övertygad om att vi måste tvätta bort skamstämpeln över konkurser, det finns många småföretagare som inte vågar lägga ner eller gå i konkurs, och istället gräver de sig djupare ner i skiten och i värsta fall skuldsätter sig för livet.

Det försvinner i den allmänna konkursen
– ovetande bankkvinna samma dag som edgångsförhandling i Tingsrätten

Ibland inträffar dråpligheter som man aldrig kommer att glömma, som det klassiska skämtet om att ”det försvinner i den allmänna konkursen”. Några veckor efter konkursen, samma dag som vi varit i Tingsrätten på sk edgångsförhandling, var jag på banken. Ni kan ju gissa om hon såg förvånad ut och bad om ursäkt minst 1000 gånger när jag berättade 😀